Slutet kommer först

Den mer självdisciplinerade läsaren har kanske vid det här laget börjat ana att skepparen på den här skutan gärna följer med tidvattnet om det verkar bjuda på något skoj och gott. Och visst. Men vad vore utmaningen om den inte var svår? Ingen utmaning utan en promenad till brevlådan. Och här behövs mer än promenader till brevlådor. Här behövs att man börjar med slutet. En av de mest effektiva greppen när det kommer till förändring. Hur ser det ut när jag har kommit till den plats där jag är nöjd? Så jag vet att jag är framme. Vem åker ut på en resa utan att veta vart man ska? Att börja med slutet brukar också lusta fram lite extra energi. Vilket man behöver på långa svåra resor. Så slutet kommer först i form av en ny vikt. Fast det är egentligen helt ointressant med siffrorna. Vikten i sig bär inte på någon vinst, så länge man inte ska vägas in för en boxningsmatch eller är julgris med gourmet ambitioner. Nä, det är det där andra runtikring som den särskilda vikten vill åt. Att t ex inte behöva skämmas för sitt utseende, utan vara nöjd. Att vilja ta på sig snygga kläder istället för bekväma kläder (läs; soft runt magen), att orka. Ja, allt det där som är förhoppningar knutna till vikten. Matchvikten. Vem vet, jag kanske upptäcker att alla mina resultat inträffar efter halva vägen? Men då fortsätter jag för sakens skull i alla fall.

Ha ha ha! Eller som Alf* sa; "I´m so funny I kill myself".

* Alf - komediserie från 80-talet om en hårig mupp som är inneboende hos en vanlig amerikanska familj.